fter ett par mil upptäckte vi att vi hade tappat en av oss i vår
lilla karavan - gissa vem? Vi åkte tillbaks någon mil, fann
honom inte i ösregnet. Vände igen och fick till sist syn på
en stor och stilig, men tyvärr inte helt fungerande, HD med husse
Jonas stå inrullad i ett skogsbryn intill vägen.
Nu följde ett par timmar i mitt liv som jag helst förtränger. Om jag säger ösregn, åska, genomblöta skor och tändspoleras så inser ni. Om jag sedan fortsätter med försök att få en Fiat 126-spole att funka, misslyckande, mer regn, hunger, apati, Jonas traska utefter vägen där bilarna far fram som galningar, så har ni fått en liten bild av eländet.
Nåväl, efter mycket om och men avlöpte det hela så att vi på tre Trajjor åkte vidare och lämnade Jonas gående på väg till en mack. (Där han fick tag i ett motellrum och lyckades även, tillsammans med en lokal motorentusiast, att få motorn att snurra med hjälp av två ihopkopplade 126-spolar. Lyckades sen ta sig till Sverige men hade inte lust att åka ikapp oss).
OK, vi kämpade vidare in i mörkrets hjärta, söderut, med molande huvudvärk p g a avgaserna. Tre dagar senare visade vi Polen detsamma som Mae West visade Tennessee - arschlet.
 |
Tändspolar från Fiat 126 är inte det första man tänker på när man hör ordet strut. |
|
(Polen blev trevlig först långt söderut, precis i närheten av bergen vid gränsen till Tjeckien. Här blev vägarna bättre och trafiken var inte lika tät. Vi hittade t o m en HD-shop, inte särskilt intressant då det mesta var helt USA inspirerat, inga Polska extravaganser där inte. En av resans bästa nätter var nog natten på det lilla alphotellet i turistorten Clarska Pureba. Vi sov som prinsessor på dunbolster för en billig peng. I byn åt vi Golonka (fläsklägg
alltså) och så stötte vi på en polsk chopper
med Fiat 126 motor mellan ramrören men tyvärr tog vi inga
kort.) |
Att kliva över gränsen till Tjeckien kändes som en seger. Vägarna blev plötsligt mysiga, regnet tycktes falla med en trevligare attityd (sic?). Vi drog österut på bergsvägar, fjällbäckar sprudlade glatt bredvid oss nere i ravinerna. Trafiken var något humanare och framförallt - vi närmade oss målet. Efter en övernattning befann vi oss på söndagen - nära en vecka efter vår avfärd från Stockholm - alldeles i krokarna av Hovezi. Dock ska det ju djävlas in i det sista. Mitt i en präktig finalskur körde vi fel två gånger i Vsetin, bara ett par mil från träffen.