atstopp i Sogndal innan vi började klättringen upp till Jotunheimen. Det var serpentinvägar som gällde. Vänster, höger, vänster, höger, upp, upp, upp. Hojarna gnällde och stånkade men puttrade vidare och vid Turtagrö vek Bula av. Det är ett fjällhotell i alpin värld. Det var här han hade varit och klängt runt bland de enorma topparna för några år sedan.

Efter en kopp kaffe gav vi oss av över Jotunheimen på vägen som bara är öppen sommartid och nu blev det åka av. Det var en sagolik upplevelse. Nylagd asfalt i mjuka svackor och härliga böjar, allt omgärdat av ett metertjockt täcke av kritvit snö. Issjöar där isflaken låg som speglar och mäktiga alpina toppar som reser sig än högre upp.

Vi stannade till vid någon sorts fjällstation som hette Krossbu. Klampade ned till en fors och slog upp tälten. Fick i oss lite käk inne i kåken och jäste i sköna fåtöljer innan vi kröp in i tälten och lät oss sövas av forsens dån.

Dagen efter gav vi oss av ganska tidigt och när vi började rulla nedför möttes vi av tävlingscyklister. De första 50-100 var vi imponerade av, när vi nästan två timmar senare kom ned till orten Lom kändes det som om halva Norges befolkning passerat oss, kämpandes uppför iklädda tajta färggranna cykeldressar.

Vid frukostfikat i Lom bestämde vi att hoppa över Stryn (tanken hade slagit oss att det var ganska nära att sticka iväg och ta ett par åk), så vi vek av österut mot Gudbrandsdalen.

Vi fick en härlig dag via Otta, Dombås, Dovrefjäll till Fölldal, där vi slog läger på en nästan tom camping. Tände på en engångsgrill och mekade hamburgare, sköljde ned med några av dessa eviga Ringnes-PETar.