ula
höll täten med någon sorts plan om att vi skulle upp
bland de riktigt höga bergen där han varit tidigare och klättrat.
Mankan och jag sade "Morrn, Morrn, visst, visst" och följde
glatt efter.
I Aurdal stannade vi till vid en affär för proviantering.
Häpnade över priserna, men fann också en glad överraskning
– Ringnes på PET-flaska. Helt perfekt för fullastade Trajjor.
Vi styrde kosan ned till en vackert belägen camping, slog upp
våra tält och slappade i efter-middagssolen på en brygga
vid en liten sjö. Vykortsvarning där. Framåt kvällen
delade vi på ett par kycklingar och planerade lite avmätt vår
vidare färd.
Early rise och snart var vi åter på rull. Västerut
via Hurum, Öye närmade vi oss Laerdal där vi skulle färja
över Sognefjorden. Dessa fantastiska fjordar med dess turkosa, kristallklara
vatten… verkar så kallt, så kallt.
Färjeläget var beläget på andra sidan ett jätteberg
och vägen dit var en tunnel. Nu var tunnlar ingen direkt nyhet –
det formligen vimlar av dem; mörka, fuktiga och kalla.
Saken var nu den att Bulas ljus hade lagt ned verksamheten, Mankans
gick på halvfart och mitt…ja, det var som vanligt – dvs.
inte alls. Här snackar vi nu alltså T u n n e l ! 6 km
lång och dj-vligt mörk.
När vi fegade in i mörkret var det som om man hade vänt
bakåfram på hjälmen de första 100 metrarna –
kolsvart! Efter en stund kunde man med ledsyns hjälp ana mittlinjen
i vägen och så styrde man kosan mot mötande bilars ljus…inte
helt tillrådigt om man så säger. Men vi klarade oss igenom,
kom fram till färjan och skeppades över – bara för att
mötas av ytterligare en lång tunnel.
Det kändes som om man klarat av en dramatisk nödlandning
bara för att sen bli överkörd av ambulansen. Men med samma
fegtaktik som senast fixade vi även den här tunneln.
