Midnattsrally 2004 - vi läser fredagen den 18/6 och det är alternativdagen för L ådan MC: s årliga Midnattsrally
Dagen var ömsom regn ömsom sol....och mest mörka moln. Jag hade vid kvällningen gett upp hoppet om att kunna företa nån resa och såg med hängande läppar hur de mörka molnen tornade upp sig på himlen, det såg inte bra ut.
Efter en snabb telefonkonferens med en klubbkompis insåg vi att det inte skulle bli nån körning. Med sorgsna steg vandrade jag ner till "Ciao-Ciao" på Karlavägen och beställde en hämtpizza. Min sinnesstämning krävde något exklusivt så jag beställde en "Mezzaluna", en passande pizza då sinnet är i B-moll.
Framför TV:n, med ett glas rött och pizza ser jag hur molnen skingrar sig, sol, va fasen?? Samtidigt kommer min dotter med plastson inklivande; "Pappa, vad fint väder det blir i natt då ni ska köra!"
Jag spejar mot alla väderstreck och inser att hon kan ha rätt. Halva vinglaset är odrucket och jag tittar på det en lång stund; "Nej inte ännu. Mer bevis vill jag ha."
Efter att ha velat runt i lägenheten en halvtimme bestämmer jag mig, det får bli åka av. Jag ringer upp Christoffer igen och säger att jag tänker åka, sen häller jag ut resten av vinet och hoppas att det finns nån fördel med övervikt, ett halvt glas vin ska väl inte påverka en hundraplussare med anor fr ån den norrländska vildmarken.
Några "vahettere" och ett par mackor
Klockan är nu åtta och det är två timmar kvar tills vi ska träffas vid Lindhagensplan. Snabbt rafsar jag ihop några "vahettere" och brer ett par mackor. Vid nio kör jag ner till garaget där jag träffar Mankan, glad över att det kommer en till som ska följa med, nu är vi två.
BSA 1/2 liter från Västerås
Då vi kommer ner till Lindhagensplan ser vi en gul BSA-chopper och jag hoppas att den ska med oss. Lite senare träffar vi ägaren, Stefan, som åkt ända från Västerås för att följa med på rallyt. Det är inte utan att man skäms lite f ör sina tidigare planer.
Efter ett tag kommer Alex med sin röda Legend och därefter Caféracer-mannen med sin gula caf éracer, nu är vi fem, kul!
Byström, som tappert trotsade vädrets makter förra helgen vinkar av
Strax före tio kommer den siste, Jan-Åke på sin nyinskaffade
Bonneville. Nu är vi sex personer som står på Shellmacken
vid Lindhagensplan och förbereder oss för en hyfsat lång
resa genom natten, kylig men utan regn. Visserligen var vi åtta
glada knuttar, Bysis med dotter inräknade. Men de kunde inte följa
med eftersom den ene skulle passa den andre. Och med facit i hand; det
enda fuktiga vi såg den natten var Bysis ögon då vi brummade
västerut.
Tältläger och eldstäder
Efter ett par timmars körning, nån bit mot enkelriktat, hittade vi en otrolig lägerplats. Vi tog oss förbi en bom och körde sista metrarna där det enligt en skylt endast fick köra servicebilar. Jag tyckte att vi skulle vara försiktiga och kanske gå sista biten, det kanske bodde nån vakt eller nåt inne på området, men Jan-Åke trodde inte att nån vakt skulle våga hoppa på ett gäng djupfrysta knuttar mitt i natten. Och alla höll med.
Vi smet in och parkerade hojarna. Mankan rekade området och återvände med informationen att det stod fem uppställda militärtält på området. Jag skänkte en tanke till vår ordförande Perre som gärna hade sett den synen men tyvärr inte kunde närvara p.g.a. semester, svärmor, abborrmetning och dyl.
Om det fanns folk i tälten visste vi inte men det skulle nog visa sig. Vi kunde ju vara lite tysta och om man slår upp ett tält på en allmän lägerplats så måste man ju räkna med att det kan dyka upp några korvsugna Triumphister vid tolvtiden på natten.
Efter att ha gjort upp eld och satt igång grillarna insåg vi att vi var ensamma. Med tanke på hur många personer tälten rymde och att det var fredagsnatt i skogen borde det rent teoretiskt varit nån som gått upp och länsat förpiken, men icke.
Grillvirituoser och okända hojmärken
Några timmars gemytlig samvaro med likasinnade följde och det blev en otroligt trevlig natt med god mat och dryck. Dessutom ett antal historier om motorcyklar och mopeder.
Alex, Caféracer-mannen och Jan-Åke kände till hojar och moppar som undertecknad aldrig ens hört talas om. Och hade jag hört namnet hade jag aldrig förstått att det rörde sig om tvåhjulingar. Novolette... är inte det ett bantningspreparat?
Alex visade sig vara en avancerad grillare och hade med sig potatissallad
och Halomi, som han frikostigt delade med sig av. Inte det vanligaste
i skogsmilj ö,
men himla gott.
Strax efter tre var det dags att bryta lägre. Det hade ljusnat och vi fick en ordentlig överblick över lägerplatsen, den gav mersmak. Nån gång måste vi åka tillbaka och övernatta i ett militärtält. Jag trodde att man kunde hyra ett tält och sova där en natt men den tuffare falangen i sällskapet tyckte att vi kunde åka ner och annektera ett tält i stället. Lite civil olydnad kanske inte är så dumt så jag höll med. En resa med övernattning, bad och bira skulle sitta som en fläskläpp.
Ball hoj med spektakulära inslag
Då vi startade upp hojarna var vi tvungna att beundra Stefans BSA-bygge
med dess detaljer. En himla ball hoj med spektakulära inslag. Markfrigången
var bara nån centimeter och hade hojar haft Plimsollmärke skulle
hans vara klassad f ör drift enbart på nylagd
asfalt.
Chokereglaget
var växelföraren till fruns trampcykel. Hon hade fått
cykla på trean till ridstallet efter att han knyckt den. Bara en
riktig tuffing kan göra nåt sånt och överleva.
Kylig hemfärd
Hemfärden gick i en ljusare nyans men det var fruktansvärt kallt, runt fem grader, skulle jag tro. Vi stannade till på en mack och fick i oss lite kaffe och bensin innan vi klippte de sista milen. Stefan hade lämnat oss tidigare eftersom han tyckte det var onödigt att åka till Stockholm och sedan vända tillbaka till Västerås ensam, f örståeligt.
En efter en droppade av och det sista jag såg av vårt iskalla gäng var Jan-Åke som vinglade upp på Valhallavägen, sen var jag ensam igen.
Kvart över fem på morgonen klev jag in i min lägenhet, otroligt tacksam över att jag inte slukat det första vinglaset som jag brukar utan gav mig tid att ändra inriktning på natten. Jag kunde lika gärna varit hemma och sett Zlatan klacka in ett mål och sedan för tid och evighet höra andra berätta om "Den underbara natten".
Men så blev det inte, jag var med, jag var där,
jag frös
med de andra och vi kommer för alltid att minnas den gemenskap och
glädje som bara förfrusna knuttar kan känna då de
ser tjocka korvar fräsa och fnysa över en lägereld.
/ Harry
