Höstavgasning 2004 - 49 hojar!
För
tredje året i rad arrangerade vi vår höstavgasning i samarbete
med TOMCC. 49 hojar, klarblå himmel, sval höstluft och vackra vägar.
Läs Harrys reportage från Höstavgasningen 2004.
Verkligheten kommer ikapp oss
Efter cirka 1 200 mil i baken och en lång sommars erfarenhet från
vardagstrafik börjar man inse vissa saker...
- Man är en säker motorcyklist. Jag har slutat att bränna
över Västerbron i 140 knyck. Jag har koll på trafiken och
vilka som kör, jag hittar kepsar och gamla tanter på några
fjuttiga nanosekunder. Jag vet när jag ska hålla höger fot
och karda beredd att göra en tvärbroms.
- Om en BMW står först vid ett rödljus så ställer
jag mig inte framför honom. Han får bara noja och ska visa att
han är snabbast.
- På parkeringsplatser vet jag vilka som kommer att göra tvära
girar utan förvarning.
- Topzförbrukningen är nästan nere på noll eftersom
jag lärt mig att stoppa in hörselskydden före snuset.
- Det säger aldrig "klonk" i framgaffeln då skivbromslåset
stannar upp, jag har redan tagit bort det. Och alla fickor i skinnjackan
är stängda då jag drar väg.
- Jag har lekt klart, jag har blivit seriös och jag är en god
medtrafikant
...då inser jag det fruktansvärda...
MC-säsongen är över
Mina återigen nyvunna färdigheter är ingenting värda.
De e dags att ställa in hojen å tjacka månadskort, eller
tertiärkort, som det heter i Fjollträsk, räcker fyra månader.
Hur säkra vore inte vi hojåkare om det aldrig blev höst
och vinter. Tänk om bilister hade samma dilemma som oss: "Ojojoj,
nu har jag kört min V70 nästan tusen mil, dags att ställa in
den i garaget, putsa och polera, sen kommer den fram om ett halvår,
i oktober." Knappast troligt.
Årstidväxlingarna är vår fiende, men eftersom vi vet
det så anpassar vi oss, så åk i år. Innan vi drar
av på gasen helt och trycker upp skinnkläderna högst upp på
hatthyllan så har vi en övning kvar:
Höstavgasningen
Där samlas vi trogna knuttar, oavsett väder, och vrider ur de
sista krafterna ur våra maskiner innan det är dags för vinteruppehåll
med buss, tunnelbana, fyrcylindrigt och annat obehagligt. Vi träffades
lördag 25 september på Shell vid Lindhagensplan, för att med
våra törstande maskiner ge oss ut på sommarens sista race.
Its the final countdown
Det var med en stor glädje vi såg dagens uppbåd samla sig,
närmare femtio hojar stod på Shellmacken, ivrigt väntande
på att få komma iväg. Ordförande Perre Dolk och hans
högra hand, Roadcaptain Danne Berg, avslöjar att dagens åkning
bär iväg mot Skokloster. Lite nervösa var vi då vi insåg
att det var närmare femtio hojar som skulle ledas ut från macken,
genom stan och sedan till Skokloster och tillbaka. Men på Triumphisters
sätt gick det bra, ordning och reda äro vårt valspråk...tror
jag.
Vi lämnade Lindhagensplan strax efter tio och körde norrut på
E 4:an. Vid första rödljuset stoppade vi upp trafiken för att
i samlad tropp komma upp på motorvägen. Sedan fick Dolken och jag
gasa förbi allihopa igen för att ge fri väg förbi Sörentorp
och Sollentuna Centrum.
Andra Triumphister hjälpte till att stoppa trafiken vid olika passager
så att alla kunde glida förbi rödljus och taskigt belägna
korsningar och rondeller på vår färd genom Norrviken, Stäket
och Håbotibble.
Vägarna var torra, grusfria och lagom kurviga. Det var perfekta Trajavägar
och det var en fröjd att komma i en klunga på så många
hojar och både höra och känna mullret från våra
engelska maskiner. Efter vägarna stod glada människor och vinkade
åt oss som vore vi hjältar.
Inte ens bilisterna på höghastighetsvägarna surnade då
de blev stoppade. De insåg säkert att de fick uppleva något
unikt och att det skulle dröja innan de fick se något liknande
igen.
Färdiga mackor och snabba ryck
Vi slapp regn och hade lagom med vind hela resan, lagom för att blåsa
ner höstlöv över vår karavan då vi anlände
till Skokloster, en tvättäkta höstavgasning med allt vad det
innebär. Sista biten fram till parkeringen var på grus och sedan
var det dags att parkera snyggt och prydligt. Vi hade förannonserat vår
ankomst men det hade inte riktigt bitit på de som ansvarade för
serveringen, tyvärr.
Vi hade nog förvänta oss lite färdiga mackor och snabba ryck
men farten på caféet var nog den ordinarie, anpassad till en
busslast pensionärer med hur mycket tid och beslutsångest som helst.
En del sorters bullar och kakor var t.o.m. slut.
Fyrtionio hojar varav 31 Triumph
Nå i alla fall; vi räknade motorcyklar och hittade 31 Triumph,
nån HD, några BSA och Norton, samt lite japanskt och italiensk,
skitkul. Trots allt känns det lite extra kul att knuttar med andra hojar
åker med oss, lite mångkultur i vår stora lyckliga familj.
Summa summarum var vi fyrtionio hojar.
Strax efter klockan ett bar det iväg hemåt, återigen på
kurviga och MC-vänliga vägar. Vår Roadcaptain hade verkligen
lyckats den här gången. Vi gled prydligt förbi Slottsskogen
och Erikslund, passerade Billby och Sigtuna, blåste förbi Skålhamra
och Sollentuna via Märsta och Rosersberg.

Vid bilprovningen i Edsberg gjorde vi halt, tackade varandra för trevligt
sällskap och tog lite fotografier. Därefter åkte var och en
hem till sig efter att kommit överens om att nästa gång skulle
vi vara ännu fler.
Det var en synnerligen lyckad och trevlig dag tack vare de närvarande.
Vi lyckades att komma i samlad tropp fram till Skolkloster och tillbaka till
Edsberg vilket måste anses som något av en bedrift. Vad svenska
trafikregler säger om dyl. vet jag inte men det var trafiksäkert
och våra medtrafikanter verkade glada och belåtna så det
känns inte som om vi ställt till någon större oreda i
det svenska trafiknätet.
Då jag parkerade hojen där jag bor, utanför restaurangen
där MC-parkeringen finns, hörde jag att de spelade "Kvinna-Böskes"
populära låt: "Får man ta Hondan med sig in i himlen",
vilket visst gick bra, och jag tänkte att det med allra största
säkerhet gäller Triumph också, tur det!!!
Men dagen var inte slut där. Kvällen avslutades med en höstpub
på Lådans välsorterade pub med öl och jordnötter
i glada vänners lag.
// Harry |